När extremismen kommer från vänster blir det tyst

KOLUMN Var är alla godhetsknarkare som på lösa grunder varnade för ”30-talets återkomst” när Tidöregeringen tillträdde? Var är de aktivistiska journalister som då gjorde antifascismen till sin främsta moraliska kompass?

Nu har vi ett parti som under valrörelsen gång på gång skakats av verkliga avslöjanden om antisemitism, terrorromantik, homofobi, rasism, islamism och annan extremism – och som samtidigt gjort historiska valframgångar. Ett parti som kan få direkt inflytande över regeringsmakten. Ändå är det märkligt tyst.

När larmet tystnar

När högern vinner val räcker det ofta med en tveksam formulering eller en obehaglig person i periferin för att kommentariatet ska slå på stora larmet. Då fylls spalterna av varningar om demokratins förfall.

Men när Vänsterpartiet mobiliserar kring Palestinafrågan och samtidigt tvingas stryka kandidat efter kandidat på grund av öppen extremism, försvinner indignationen. Då blir frågorna plötsligt svåra. Då ska allt relativiseras, nyanseras, förklaras bort eller mötas med tystnad.

Antisemitism blir inte mindre allvarlig för att den kommer från vänster. Terrorromantik blir inte acceptabel för att den kläs i solidaritetens språk. Homofobi, islamism och rasism blir inte mindre motbjudande för att de förekommer i miljöer som betraktar sig själva som progressiva.

Principerna måste gälla

Tvärtom borde just de som ständigt talar om antirasism och universella mänskliga rättigheter vara först med att dra gränsen. Men alltför ofta tycks principerna gälla bara när de kan användas som tillhygge mot högern.

Det säger något om den politiska kultur som vuxit fram i Sverige. För en stor del av vänstern är antifascism inte en konsekvent hållning mot auktoritära och rasistiska idéer. Den har reducerats till en identitetsmarkör – ett sätt att signalera rätt värderingar och rätt grupptillhörighet. Därför granskas högern med förstoringsglas, medan extremism i den egna politiska miljön möts med tystnad eller ursäkter.

När makten står på spel

Det är särskilt allvarligt när ett parti som Vänsterpartiet kan bli parlamentariskt avgörande. Den som vill göra sig beroende av V måste kunna förklara vilken gräns som finns. Ska C, S och MP acceptera att regeringsmakten vilar på ett parti som gång på gång visat en häpnadsväckande senfärdighet inför antisemitism och extremism i de egna leden?

Är det skillnad på rasism och rasism? På extremism och extremism? Bryr ni er om antirasism, universella mänskliga rättigheter och demokratiska principer – eller bara när de kan användas som tillhygge mot högern?

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och skribent. Han är bokaktuell med Från Stockholm till Jerusalem: Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik.