Sida bör stanna kvar i Rissne

KOLUMN Tomma lokaler, ett ödsligt centrum, få restauranger och långa resvägar. Det är några av de klagomål som anförts som skäl för att Sida ska få lämna Rissne och flytta tillbaka till Stockholms innerstad när hyreskontraktet löper ut 2028.

Men sedan när har en statlig myndighet rätt till ett premiumläge och bekvämlighetsservice på skattebetalarnas bekostnad?

Bakgrunden är välkänd. Det var den dåvarande biståndsministern Isabella Lövin (MP) som drev igenom flytten från Sidas tidigare lokaler på Gärdet till Rissne i Sundbyberg. Syftet var att flytta ut myndigheten från innerstaden, minska koncentrationen av statliga jobb där och skapa närmare kontakt mellan myndigheten och det omgivande samhället. Flytten motiverades också med att statliga arbetsplatser skulle bidra till lokala arbetstillfällen.

Fel signal

En personalundersökning från sommaren 2025 visade att en stor del av Sidas anställda ville lämna Rissne. Därefter har myndigheten aktivt arbetat för att få regeringens godkännande att flytta tillbaka till innerstaden. Regeringen har nu öppnat dörren för detta, under förutsättning att flytten kan genomföras kostnadseffektivt.

Det vore helt fel signal.

Sida förvaltar flera miljarder av svenska skattebetalares pengar varje år. Myndighetens uppdrag är inte att erbjuda sina anställda bästa möjliga restaurangutbud, kortast möjliga pendling eller den status som en innerstadsadress kan innebära. Uppdraget är att bekämpa fattigdom, främja utveckling och stärka människors möjligheter i några av världens mest utsatta länder.

När en biståndsmyndighet prioriterar innerstadens restaurangutbud framför sitt uppdrag signalerar det en kultur där man ser budgeten som sin egen – inte som skattebetalarnas. Biståndet riskerar då att förvandlas till ett system för att upprätthålla administration, intern status och aktivistiska preferenser, medan mottagarna i världens fattigaste länder reduceras till en abstraktion.

Myndighet eller aktivism

Fokus på kärnuppdraget blir än viktigare eftersom Sida vid upprepade tillfällen under mandatperioden har motarbetat regeringens politik.

När regeringen omfördelade 100 miljoner kronor ur biståndsbudgeten i en uppgörelse med Somalia för att förmå regeringen i Mogadishu att ta emot personer som Sverige vill utvisa, däribland dömda brottslingar, rapporterades det att Sida-anställda "ryckte på ögonbrynen".

Detta trots att åtgärden ligger i linje med regeringens reformagenda för biståndet, där stödet knyts till andra politikområden – som handel, säkerhet och migration.

Grundtanken är enkel: svenska skattemedel ska inte delas ut frikopplat från regeringens politik, utan användas som ett verktyg för att främja både utveckling och Sveriges nationella intressen. Enligt uppgifter till SVT uppgav Sida att myndigheten kände sig "pressad av regeringen" att genomföra beslutet.

Det är inte första gången som biståndsmyndigheten markerar mot regeringens linje.

När Sverige beslutade att dra in biståndet till FN:s organ för stöd till palestinska flyktingar, UNRWA, fortsatte Sida att obstruera. SVT kunde avslöja att myndigheten planerade ett nytt stöd till organisationen på 30 miljoner kronor – trots att regeringsbeslutet redan var fattat. Interna utredningar och sms-konversationer mellan Sida och UD:s politiska ledning läcktes dessutom till medierna vid två tillfällen.

Efter Hamas massaker i oktober 2023 gav regeringen Sida i uppdrag att genomlysa samtliga biståndsinsatser i de palestinska områdena, för att säkerställa att inga skattemedel går till aktörer som stödjer Hamas eller sprider antisemitism och hat mot Israel. Sidas rapport levde inte upp till uppdragets krav.

Dåvarande biståndsminister Johan Forssell såg sig därför tvungen att begära in ett nytt underlag.

Granskningen var dessutom metodiskt bristfällig. Endast två projekt genomgick extern revision. Övriga utvärderades internt av Sida, bland annat genom utskick av frågeformulär till samarbetspartner. Det krävs ingen större expertis för att inse att detta inte håller måttet.

Sida medgav dessutom att det varit "oundvikligt" att samarbeta med Hamas – bland annat i påverkansarbete, fredsbyggande och medling. Än mer anmärkningsvärt var att Sida menade att regeringens krav på att alla biståndsaktörer förbehållslöst skulle ta avstånd från Hamas skulle omöjliggöra samarbete med majoriteten av dem.

Rissne är symbolen

I dagarna visade Sida hur lätt myndigheten viker sig när det gamla biståndsetablissemangets privilegier hotas. Socialdemokraterna byggde upp ett biståndssystem där det egna Palmecentret fick en unik gräddfil. Som enda partianknutna organisation kunde centret få pengar både från stödet till partinära organisationer och från anslagen till det politiskt oberoende civilsamhället. Palmecentret hade med andra ord händerna i flera biståndspåsar samtidigt.

När Sida började städa upp i systemet beslutades att Palmecentrets civilsamhällesstöd skulle upphöra den 30 juni 2026. Centret svarade med en namninsamling. Sida backade, förlängde finansieringen till årets slut och beviljade ytterligare 30 miljoner kronor i bidrag. En S-knuten organisation drev alltså kampanj mot myndighetens beslut – och belönades med ytterligare 30 miljoner kronor från skattebetalarna. Det är skandalöst.

Här finns en grundläggande princip att påminna tjänstemännen på Sida om: Sveriges förvaltningsmodell bygger på att myndigheter är självständiga i sin ämbetsutövning, men lojala mot den politiska inriktning som riksdag och regering beslutar om.

Det är inte tjänstemännen på Sida som ska styra svensk biståndspolitik. Därför är det oacceptabelt att myndigheten gång på gång agerar som ett aktivistkontor med en egen utrikespolitisk agenda. Denna ordning måste få ett slut – annars riskerar biståndet att förlora sin demokratiska legitimitet.

Sida bör stanna i Rissne. Myndigheten behöver mindre fokus på politisk aktivism, adress, restauranger och intern bekvämlighet – och mer på sitt egentliga kärnuppdrag.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och skribent, aktuell med Från Stockholm till Jerusalem: Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik.