Dags att göra upp med Carl Bildts mörka arv

KOLUMN När jag skrev min bok om svensk Mellanösternpolitik intervjuade jag fler än 100 statsministrar, utrikesministrar, andra statsråd och ledande politiker. En sak var slående: få moderater ville rikta öppen kritik mot Carl Bildt. Han behandlas fortfarande som partiets äldre statsman – en grå eminens vars omdöme sällan ifrågasätts.

När den tidigare moderate riksdagsledamoten Hanif Bali menade att Bildt inte haft rätt i en enda utrikespolitisk fråga kom reaktionen omedelbart. Statsminister Ulf Kristersson markerade i Expressen: ”Så beter vi oss inte.” Kort därefter fråntogs Bali sina utskottsuppdrag i riksdagen.

Det är en märklig vördnad. För Bildts utrikespolitiska gärning förtjänar inte överseende. Den förtjänar granskning och uppgörelse.

Pratar som ayatollorna

I samband med den militära kampanjen mot den iranska diktaturen profilerade sig Bildt som en av interventionens skarpaste kritiker. Förvånansvärt ofta låg hans talepunkter nära ayatollornas egna. Han kallade amerikanska attacker mot iranska regimmål för brott mot internationell rätt – ett ordval som väckte hård kritik.

Bildts internationella bana inleddes 1995 som FN:s fredsmäklare i Bosnien. Kritiken lät inte vänta på sig. Han uppfattades som senfärdig, serbvänlig och ovillig att kalla brott mot mänskligheten vid deras rätta namn. Efter massakern i Srebrenica, där över 8 000 bosniaker mördades, konstaterade New York Times att Bildt hade skaffat sig ett rykte om att tro på bosnienserbiska försäkringar – och bortse från bevis på övergrepp mot civila.

Misstanke om grovt folkrättsbrott

När han återvände till svensk politik 2006 glänste han i ljuset av sina internationella uppdrag. Därför utsågs han, oväntat, till utrikesminister i Alliansregeringen. Men även då fanns uppenbara varningssignaler. Bildt hade suttit i styrelsen för Lundin Petroleum, vars ledning senare delgavs misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott i det som i dag är Sydsudan. Han vägrade kalla övergreppen i Darfur för folkmord. På frågan om tvångsförflyttningar svarade han lakoniskt att människor ibland måste flytta även i Sverige när en väg ska anläggas.

Samma mönster återkom när ayatollorna i Iran kväste befolkningens krav på demokratiska reformer. År 2009 chockades världen av bilderna på Neda Agha-Soltan, skjuten till döds på Teherans gator under de folkliga protesterna mot regimen. Medan flera EU-länder bojkottade president Mahmoud Ahmadinejads installationsceremoni valde Sverige att delta. Samma år motsatte sig Bildt hårdare sanktioner mot Iran – till mångas förvåning även inom den borgerliga alliansen.

Några år senare besökte han Iran och återvände med en närmast skolpojksaktig fascination inför regimens fernissa. I en debattartikel i Aftonbladet konstaterade han att kvinnor visserligen måste bära slöja, men var noga med att påpeka att ”många gör det mycket minimalistiskt”. Så talade Sveriges utrikesminister om en diktatur med institutionaliserad könsapartheid.

Skepsis inför demokratiska resningar

När Gaddafis regim började falla i Libyen 2011 ville Bildt att Sverige skulle förbli neutralt och ”bidra till stabilitet och rimlig utveckling”. När frihetsropen ekade från Tahrirtorget i Egypten manade han till återhållsamhet. Det var som om den Bildt som en gång krävde Baltikums frihet hade försvunnit. Kvar fanns en realpolitiker som predikade försiktighet inför diktaturers övergrepp, skepsis inför demokratiska resningar och stabilitet framför människors frihet.

I Mellanösternkonflikten förde Bildt den borgerliga utrikespolitiken i en oväntat pro-palestinsk riktning. Han blev en av Israels skarpaste kritiker inom EU och portades, efter flera konflikter med landets regering, från Israel – precis som Margot Wallström senare – men utan samma mediala uppståndelse.

Efter sin pensionering radikaliserades Bildts syn på konflikten. Han beskrev Israel som en apartheidstat och jämförde israeliskt agerande med Nazitysklands, vilket fick Judiska centralrådet att anklaga honom för ”ren och skär antisemitism”. Det säger något om hur långt Bildt hade rört sig från den borgerliga tradition som ser Israel som Mellanösterns enda demokrati.

Okänslig, reaktionär och obildad

Mot denna bakgrund är det märkligt att den tidigare utrikesministern fortfarande åtnjuter en auktoritet i delar av svensk offentlighet. Per Ahlmark såg det tidigt. Han beskyllde Bildt för att inte kunna skilja mellan demokrati och diktatur – från tystnaden kring Viktor Orbáns auktoritära utveckling i Ungern till oviljan att fördöma folkmordet i Sudan. ”Troligen teg han för att han är och förblir en ytterst okänslig, reaktionär och obildad politiker”, dundrade Ahlmark.

Det må låta hårt. Men nog låg det en hel del i Ahlmarks omdöme.

Daniel Schatz är dr i statsvetenskap, författare och skribent, aktuell med ”Från Stockholm till Jerusalem: Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik”.