Plötsligt tycker nästan alla svenskar lika

KOLUMN Valresultatet har kommit! Man sneglar sig omkring i lunchrummen. Vem gråter och vem jublar? Vem röstade rätt, vem är en förhatlig avfälling?

Svenskar har vant sig vid polarisering och stämningen som följer, vid SD-väljarnas gråtskrattemojis och vänsterns konstanta indignation. Vid att politik är ett socialt problem, som funkar som luftburen nötallergi på ett föräldramöte, och attraherar den vanliga blandningen av hysterikor, viktigpettrar och edgelords för att få upp det allmänna blodtrycket till risknivå.

Dessa grupper får nu beklaga. Jag är ledsen – Sverige är avpolariserat.

Nästan alla tycker lika

Ja, valresultatet har kommit och allt är i sin ordning igen. Det finns ingen anledning att väsa något lite-för-rasistiskt bara för att markera, eller att skrynkla ihop ansiktet i moralisk upprördhet av samma anledning. För nästan alla tycker nästan precis likadant igen, som det ska vara i det här landet.

Alla vill ha en borgerlig ekonomisk politik, alla vill skydda aborträtten. Alla tycker det är värt att prova det mesta för att få bukt med brottsligheten, alla vill rädda miljön. Alla vill ha ett starkt försvar och alla är nationalister på det där nya, gosiga sättet.

Nej, det fanns ingen generation unga män som vill kedja sina kvinnliga årsbarn vid spisen. Inga blåhåriga transaktivister har tagit över svensk skola, SVT har lärt sig att högervinkla och inte ens vänsterpartisterna vill gasa judar (inte så många, i alla fall).

Vissa fenomen dör ut

Visst finns det fortfarande Facebook-användare som inte kan sluta se alla samhällsproblem strömma från ”somaliska åttabarnsmödrar” (som tyvärr är få i verkligheten – inte heller invandrarna föder i närheten av 2,1 barn per kvinna). Det har dock inget med landet Sverige att göra – att någonstans i medelåldern fastna i sina uttrycksformer är ett helt normalt psykologiskt fenomen. Det fungerar ungefär som att reklamradiokanalerna inte kan sluta spela Per Gessle eller att alla på TV4 måste ha glittrigt läppglans. Vissa kulturella fenomen upphör inte, de dör ut med sina utövare.

I det avpolariserade Sverige är Sverigedemokraterna förstås ett helt överflödigt parti. De var viktiga, missförstå mig inte! De behövdes för att komma fram till det nya normala där alla kan hålla med varandra, igen. Nu när lejonparten av deras åsikter blivit allmängods framstår retoriken mest som skränig, konflikten som daterad. Som 68:orna som – fortfarande, vad jag vet – vevar igång sig på morgonen genom att tänka på sin barndoms påtvingade söndagsskola. Vi andra har gått vidare.

Hyperrationaliteten som enar

Svenskar är dokumenterat bra på detta, att gemensamt utvärdera politiska projekt och placera dem på en skala där bra är bra och dåligt är dåligt. Om något fungerar eller inte, ja, det går ju nämligen att se och mäta!

På detta sätt kommer Sverige heller aldrig att bli ett konservativt land, eller ens ha ett sant konservativt parti. Enligt den för konservatismen urviktige tänkaren Michael Oakeshott är just tron på den rationella människan det som leder till oro, revolution och politiska felslut. I Sverige är erfarenheten den motsatta – det är hyperrationaliteten som enar.

Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).