Visar Trustor på högerns problem?

KOLUMN I min blivande mans vardagsrum hängde ett porträtt av den förrymde bedragaren Joachim Posener. Mannen jag nyss träffat pratade då om att han skulle vilja komplettera med en staty av Gudrun Schyman som pissar på röda mattan, eller kanske något av Dan Park. Nu har vi Lennart Nilssons foto av Ebbe Carlsson på väggen.

Bilder av dem som inte kan – eller vill? – röra sig inom ramarna. Jag kan inte säga exakt varför vi gillar dem, kanske påminner de mindre välanpassade om det mer mänskliga?

Oavsett får Karin af Klintbergs Netflix-dokumentär om Trustor-härvan mig att minnas vad som finns att tycka om med dem som går bredvid systemet.

Den Posener som nu visar sig efter trettio år på flykt är absolut inte perfekt. Han är driven av renaste girighet och förstås kriminell. Likväl är han inte skurken i historien, nej, den store bedragaren framstår ur denna vinkel som märkligt sann.

Posener är ingen bov

Posener är en brottsling men ingen bov. Den rollen är upptagen av hans på alla sätt genomvidriga kusin – den skumpatutande Monaco-bon Thomas Jisander.

Att någon människa varit i en situation där den enda som fanns att be om hjälp varit detta pantade skal fullt av vår arts lägsta drifter är nog för att gråta över Poseners öde. För det är hans hjälpreda Jisander som både sabbar kuppen och går vinnande ur den, säljer ut sin vän (och sin lyckas smed) enbart för att få slarva bort en Ferrari och landa med en helikopter på ett restaurangtak i St Tropez.

Jag ser Trustor-dokumentären och slås av hur de, bedragarkusinerna, gestaltar två olika sorters inställning till pengar. Jisander – vars smaklöshet lyckas trumfa till och med hans psykopati. Och Posener – den hard-working mannen som tar språnget (utanför lagen, jojo – ansatsen går likväl att sympatisera med).

I vår postideologiska tid brukar de här två typerna blandas ihop. Den politiska kartan yxas fram med en kolonialherres respekt för nyanser. Sidorna består av De som gillar pengar å ena sidan och De som inte gillar pengar å den andra, där hamnar människoödet Posener och råfittan Jisander i samma kategori.

När rikedomen blir problemet

Här ligger kanske ett av högerns stora problem – att några av artens kardinalfel (som Jisander) drar med alla lagomgiriga och sunt frihetsintresserade i fallet. Att det hela tiden blir omöjligare för oss normala att sympatisera med all ful och hjärndöd rikedom som blinkar överallt (i sociala medier, eller dokumentärer som denna, till exempel). Det är alltså inte bara Jisanders så kallade verksamhet som är olaglig – den livsform han är svuren till borde kriminaliseras, den skadar samhället mer.

Missförstå mig inte, jag hatar varken pengar eller dem som har dem.

Det handlar inte om missunnsamhet eller ens moral – att färre människor ska leva som Jisander är viktigt framför allt som estetisk fråga.

Det är förstås vansinne att dollarmiljardärer och barnfattigdom existerar under samma administrativa tak. Inte för att politikerna eller väljarna inte gör mer åt det, utan för att miljardärerna själva inte verkar förstå att det hör till deras position att lösa fler problem än närståendes näsform eller barnota. Till och med Posener hade högre standard än så.

Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).