Stöveltrampen har vänt – varför hör ingen det?

KOLUMN Hör du stöveltrampen? Nej, inte? Trist, då är du nog en sån särskilt farlig sorts människa som fötts utan de rätta instinkterna.

Jag har några gånger kallats för en sådan, en som saknar denna speciella hörsel. Någon som inte alltid spejar efter fascismens stövlar, som inte hela tiden hör tecken på deras närmande. Att inte ha just denna neuros, stövel-neurosen, har jag märkt kategoriseras som dåligt.

Inte bara i Sverige, i hela väst. I inte bara ett årtionde, i en generation.

Trampen och deras ständiga störningsljud blev poppis glosor här tack vare DN-skribenter som Peter Wolodarski och Per Svensson. Det har funkat ungefär som andra samtida kategoriseringsverktyg: att träffa någon som inte varje natt hålls vaken av fascismens taktfasta närmanden har ansetts lika lönlöst som att försöka förändra någon född i Oxen eller få en autist att fatta romaner. ”Lycka till”, har man himlat med ögonen.

När stövelhörseln styr politiken

Stövelhörseln är sedan flera år det som den politiska kartan ritas efter, i fler länder än vårt. Bland både liberaler, fin-höger och mittenväljare är absolut gehör för fascistiska undertoner den avgörande frågan. Regeringsbildningen nu, och den förra, och den förrförra, styrs fullständigt av detta spända lyssnande efter alltför rytmiska fotrörelser, på väg hitåt.

Jag har som sagt inte varit någon av dem som siktat på rekord i denna stressnivå. Jag inser att det går att höra något som mina slöa öron missar – men är inte stöveltrampen sedan ett tag på väg bortåt?

Att Sverigedemokraterna för första gången krymper borde rimligen innebära att deras hot är mindre än tidigare. Att dra blankt när en växande skugga kommer mot dig är kanske rimligt, att göra det när den är på väg åt andra hållet borde säga att det är du som är problemet.

Hotet som tappat riktningen

Visst, det som beskrivs som ytterhögern har fortfarande 17,5 procent, det är inget utplånat parti. Skillnaden är framför allt psykologisk, men psykologi är inte så bara. För problemet med stöveltrampen var ju aldrig själva ljudet, utan varslet om att stövlarna någon gång skulle komma fram. Att det skulle sluta vara bara ljud och uppenbara sig fysiskt, som faktisk fasciststat. I stället verkar de ha vänt, inte ens halvvägs.

Nu i oktober analyserar de SD-nära högermännen i podden Sista måltiden valresultatet tillsammans med SD vice ordförande – presenterad som kronprinsen – Henrik Vinge.

Han beskriver partiets största problem som att det ses som att de ”jävlas med någon på grund av deras bakgrund” och att de utmålat invandrare som ”problem, farliga, dåliga”. Kampanjerna som andas mer främlingsfientlighet beskriver han som ”nettonegativa”.

Han vill att det ska bli tydligt att SD inte är emot invandrare, utan invandring. Politikområdena krim och migration beskriver han som inaktuella, då det råder sådant konsensus nu.

En politisk neuros

Förstås kan det vara så att jag helt enkelt saknar de demokratiska reflexer, den särskilda stövelhörsel, som krävs för att förstå allvaret. Förstås kan det vara så att ljudet av stövlar är den enda frågan, hur avlägset ekot än är. Eller så bildas just nu en regering kring en politisk neuros, som aldrig varit nära verkligheten.

Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).