
Män och kvinnor röstar och lever allt mer olika. Men varken högerns biologiska determinism eller vänsterns förnekelse ger hela bilden. Istället är det techbolag och samtidskultur som perverterar våra skillnader.
KOLUMN De kvinnliga väljarna! Detta skogsrå som smyger därborta, som högern om igen misslyckas med att komma riktigt nära. Vad vill de ha?
I en famös intervju i DN tar den självutnämnda etikettexperten (och min gamla vän) Isabella Löwengrip på sig att besvara frågan och även denna gång lyckas hon med att göra alla sidor lika obekväma.
De enorma och växande skillnaderna i hur män och kvinnor röstar beror på att kvinnorna är känslostyrda och “inte förstår”, säger Isabella. Hon vill hjälpa högern att lösa detta problem (genom att idiotförklara dem hon säger sig tala till?) och lanserar samtidigt ödmjukt sig själv som ministerkandidat.
Påminner om Jordan B Peterson
Hennes resonemang påminner om det som psykologen Jordan B Peterson – minns ni honom – brukar återkomma till. Biologiska skillnader gör kvinnor människovänliga och män stridbara och detta naturens obestridliga mönster förklarar, ja, allt.
I ett avsnitt av Stormens utveckling bemöter Liv Strömqvist de tråkkonservativa slagorden, bryter ned de psykologiska studier som JBP brukar hänvisa till och beskriver forskningsresultaten som antingen pyttesmå eller omöjliga att replikera.
Liv har sällan fel och inte här heller. Könsskillnaderna i hjärnan finns men är små, variationen inom könen är större än den mellan dem. Det intressanta är ju dock inte det, utan att män och kvinnor ändå är extremt olika, och att dessa olikheter ökar. Män och kvinnor tycker, tänker, beter sig, röstar alltmer som att den ena faktiskt var från Mars och den andra från Venus. Jag tror inte jag inbillar mig att könen till och med ser mer olika ut nu än förr.
Utnyttjar medfödda svagheter
Förklaringen är förstås att den samtida kulturen förstärker skillnader, utnyttjar könens olika medfödda svagheter. En schablon: nej, män och kvinnor har inte samma biologiska förutsättningar för att bli nätporrsmissbrukare, men före nätporren var det betydligt svårare att bli det. En annan: nej, kvinnor och män har inte exakt samma sätt att förhålla sig till andra människor, men före sociala medier var trycket från omvärldens ögon mindre kännbart, trendcykeln långsammare.
Könens isärglidande värderingar är alltså inte bevis för att “allt är biologi”, eller motsatsen. Det är ett – av vid det här laget ganska många – tecken på hur potent och invasiv samtidskulturen är. Hur beteenden och relationer, kropp och psyke, formas av techbolagens skamlösa tryckande på djupt liggande psykologiska knappar. Att kön “görs”, som queerteoretikern Judith Butler konstaterade, och att det görs på allt extremare, för att inte säga perverterade, sätt.
Ett helt annat väsen
På sjuttiotalet röstade män och kvinnor likadant, inte för att de låtsades vara mer lika, utan för att de genom beteende var mer lika. Det är inte så konstigt att likhetsfeminism är opoppis i de (yngre) generationer som vuxit upp med erfarenheten att de på andra sidan könsgränsen är ett helt annat väsen, som knappt pratar samma språk. Inte heller ett mysterium att partier skrämmer bort den ena genom att närma sig den andra. På rået biter bara silverkulan.
Anna Björklund Skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022)