Odyssén handlar om att aldrig checka ut

KOLUMN Jag har, till skillnad från bland andra John Norell, inte sett Christopher Nolans The Odyssey. Jag antar att studions kalkyler säger att det går att förvänta sig att människor i hundratusental ska tillbringa tre timmar instängda på en biograf i juli och att det har rätt, vilket också gör det helt meningslöst att de går och ser filmen. Hur skulle de som är så bekväma med stillasittandet kunna ta till sig en saga som säger att hemkomst kräver strid, förlust och – framför allt – ständig rörelse?

I juni köpte jag en unghäst. Hon fick plats på ett bete på en skärgårdsö och det är där jag ridit in henne. Nu är det juli och hon litar på mig och jag på henne, i den mån det någonsin går. I skogen runt en båtklubb travar vi runt barbacka. Vi tittar på havet och det tittar på oss, det tycker i alla fall det svarta stoet som blåser åt det som en arg drake.

När jag ser havet tänker jag alltid på Odysseus, jo, det är sant. Att ge sig ut på det där är en helt annan sak än att vara den första som sätter sig på ett ungt djur. Hästen väger ju bara runt ett halvt ton – vad väger strömmen? Att lägga sitt liv i nävarna på besättning och båtbyggare, nä, ett stissigt sto kan i alla fall inte ljuga.

Den långa vägen hem

Odyssén handlar inte bara om att gång på gång söka risk, utan om att behålla sin riktning under tiden. Jungianerna säger att livet upp till 40 är som Iliaden: att komma ut i världen, att erövra, svika och bli hjälte. De klassiska uppvisningssporterna ägnar man sig åt som ung. Efter 40 börjar ett nytt sorts arbete: den långa resan hemåt.

Den andra delen är den mer psykologiskt intressanta – enligt Jung – eftersom personer i denna position i livet ofta har möjligheten att mentalt checka ut. Åderlåten på ungdomliga safter går det att nöja sig med sina meriter eller i alla fall sluta förvänta sig fler. Att fortsätta hela vägen hem – som Odysseus – blir därför ett mer ovanligt hjältedåd.

Jag håller med om studions bedömning; Odyssén är högaktuell. För aldrig har det varit lättare att checka ut, aldrig har arbetet med den eviga resan hem haft så många naturliga fiender, sjungande sirener, sugande krafter. (En av dem är förstås att fastna för fläskiga mediaproduktioner, med sin distraherande blandning av nymfer och lotustuggare.)

Rörelsen kräver kropp

Jag tänker på Odysseus när jag lyssnar på konstnären Sara-Vide Ericsons sommarprat. Jag kan inte föreställa mig henne vare sig passiviserad eller utcheckad, hennes målningar är alltid från den där riskfyllda resan. Den där man är ett av rovdjuren som rider på samma våg, där alla försök till bevarande är en neuros.

”Den enda vägen är framåt trots att man är rädd”, säger Sara-Vide och beskriver hur hon slår någon i ansiktet, fastnar med en häst i en myr. Erfarenheter som inte bara kan göras i huvudet, säger Sara-Vide helt korrekt, de kräver kropp.

Klassiska sommarpratsteman som skilsmässor och cancerbehandling avverkar hon på ett par meningar vardera. Mot den ältande samtidssjukdomen verkar den ständiga rörelsen göra henne immun.

”Det finns en likhet mellan att jaga och att måla, hur man smyger, håller andan för att inte bli upptäckt.” Sara-Vide Ericson kanske inte är Athenas favorit men hon kan vara min. Kanske kan hon visa vad som krävs för att ta sig hem.

Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).