Teori och skandaler bör inte avgöra välfärdsdebatten

KOLUMN Inför riksdagsvalet i höst har vinster i välfärden åter blivit en stor stridsfråga. Debatten följer ett välbekant mönster: medieskandaler hos enskilda aktörer används för att illustrera hela systemets problem – och kopplas till teorier om hur välfärdsmarknader i praktiken är dömda att misslyckas. De är ju ”kvasimarknader” och skiljer sig så pass från ”riktiga” marknader att de omöjligen kan fungera väl.

Välkänd teori räcker

Problemet är att teorin inte säger något sådant. Det finns visserligen särskilda problem på välfärdsmarknader. Brukaren betalar inte direkt för tjänsten och kvaliteten är ofta svår att bedöma. En utförare kan därför frestas att dra ned på sådant som inte syns i tillgängliga utfallsmått.

Men det finns också krafter åt andra hållet. Privata aktörer kan ha starkare skäl att hitta bättre arbetssätt. Konkurrens och valfrihet kan samtidigt göra det dyrt att försämra kvaliteten, eftersom den som är beroende av sitt rykte har goda skäl att inte missköta sig. Dessutom trollar offentlig drift inte bort problemen. Även myndigheter och kommuner har bristfällig information och svaga incitament att stärka kvaliteten, något som ofta ignoreras helt.

Regler viktigare än förbud

En ny studie av Niklas Elert och Magnus Henrekson visar varför den svenska debatten har gått vilse. Poängen är inte att konkurrens och vinstintresse automatiskt skapar välfungerande system. Relevant information måste tillgängliggöras och brukare måste få hjälp att välja, samtidigt som bra utförare tillåts växa och dåliga utförare avvecklas. Med andra ord krävs bra regelverk och institutioner, snarare än förbud mot vinstdrivande aktörer eller att marknaderna avskaffas helt.

Hur som helst kan varken teori eller medieskandaler avgöra systemens effekter. För detta krävs empirisk forskning. Och den motsäger domedagsresonemangen. När äldreomsorgen konkurrensutsattes minskade exempelvis dödligheten bland de äldre.

I grundskolan visar både min egen och tidigare forskning att friskolekonkurrensen har förbättrat kunskaperna, medan analyser på gymnasienivå inte finner några robusta effekter alls på studieresultat eller arbetsmarknadsutfall. Andra studier visar samtidigt att valfrihet och konkurrens ofta höjer kvaliteten och effektiviteten i vården.

Empirin säger annat

Det betyder självklart inte att privat drift i sig alltid är att föredra. Men tvärsäkra påståenden om välfärdsmarknadernas negativa systemeffekter – grundade i förenklad teori och kryddade med medieskandaler – har inget stöd i forskningen.

Ändå fortsätter debatten huvudsakligen att drivas av medielogik. Ett misskött äldreboende eller en dålig friskola påstås visa varför privat drift i sig inte fungerar väl. Problem i offentlig drift kopplas däremot sällan till driftformen: ingen tar exempelvis Uppsala kommuns oförmåga att stoppa våldtäktsmän i den egna hemtjänsten som intäkt för att kommunal drift inte "fungerar".

Det godas fiende

Frågan är inte om kvasimarknader är perfekta – det är de självklart inte. Frågan är snarare: är alternativen bättre? Och empirin ger ytterst lite stöd för det. Självklart bör regelverket stärkas för att maximera konkurrens på basis av kvalitet. Men att avveckla marknaderna utifrån förenklade teoretiska resonemang och enskilda skandaler är inte seriöst. Det perfekta får helt enkelt aldrig göras till det godas fiende.

Gabriel Heller Sahlgren är forskare vid Institutet för Näringslivsforskning