Tidöpartierna har övergett valfrihetslinjen

KOLUMN För inte så länge sedan fanns en tydlig ideologisk skiljelinje i välfärdspolitiken. Partier på vänsterkanten var generellt skeptiska till valfrihet och privat drift, medan partierna på högerkanten var positivt inställda. Valfriheten sågs både som ett instrument för att stärka kvaliteten och som ett värde i sig.

I dag är dock konfliktlinjen i praktiken utraderad. Inte för att partierna till vänster har accepterat valfriheten, utan för att Tidöpartierna i praktiken har övergett den. Visst framställer man sig som valfrihetens försvarare när det framstår som politiskt opportunt – men det finns ingen politisk offensiv att tala om i dessa frågor.

Valfriheten har stannat av

Ett talande exempel är Moderaternas attacker mot det rödgröna styrets försök att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen” över vården i Region Stockholm. För den hårda retoriken till trots hävdade man så sent som våren 2024 att man skulle släppa fokuset på privatiseringar och avvisade tanken på en generell återställning vid ett eventuellt maktskifte. Och något tydligt löfte om att återinföra de avvecklade vårdvalen finns faktiskt fortfarande inte.

Under mandatperioden har Tidöpartierna i stället huvudsakligen tryckt på för hårdare kontroller och krav på privata utförare, framför allt i skolan. Flera av åtgärderna är legitima i sig. Det offentliga finansierar välfärdstjänsterna och har rätt att ställa minimikrav på utförare. Sådana åtgärder är också viktiga för att upprätthålla systemens legitimitet.

Men utan en offensiv politik för att stärka och utveckla valfriheten framstår färdriktningen snarare som ett bevis på att man helt accepterat valfrihetskritikernas problemformulering.

Liberalernas nya väg

Det tydligaste exemplet på detta är sorgebarnet Liberalerna. I valmanifestet talar man storvulet om frihet och slår fast att alla ska kunna välja skola – samtidigt som man har anammat en kraftigt vänsterpopulistisk retorik i frågan. Det är talande att partiet numera påstår sig vilja utveckla valfriheten genom att förbjuda aktiebolag från att driva skolor.

De andra Tidöpartierna har såklart inte gått lika långt, men grundproblemet är detsamma: man tar inte valfrihetsfrågorna på allvar, särskilt inte i skolan. I stället har man hoppats kunna döda dem som konfliktfrågor genom triangulering.

Riskerar att tappa väljare

Det finns dock en stor risk för att detta får motsatt effekt. Trianguleringen ger, som jag tidigare har diskuterat, knappast några nya vinstkritiska väljare. Samtidigt får de som värderar valfrihet allt färre skäl att rösta på något av Tidöpartierna, särskilt så länge Liberalerna ingår i samarbetet.

För väljare som tar valfriheten i välfärden på allvar är det numera helt enkelt svårt att se varför de skulle föredra Tidösamarbetet framför ett socialdemokratiskt regeringsalternativ där Centerpartiet får ett reellt inflytande.

Om Tidöpartierna fortsätter att behandla valfriheten som en politisk belastning snarare än som något man värderar och vill utveckla bör de inte förvånas om frihetliga väljare söker sig någon annanstans. Den som inte längre vill stärka valfriheten kan heller inte räkna med rösterna från dem som vill göra det.

Gabriel Heller Sahlgren är forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.