KOLUMN "Lögnen är en vacker skymning som får varje föremål att framträda i sin rätta dager", säger huvudpersonen i Albert Camus Fallet. Kontrasten är sanningens förblindande ljus. Tanken är i dag närmast tabu. Vi ser sanning och lögn som ett begreppspar i termer av gott och ont. Historien visar emellertid att de är kommunicerande kärl. Det som inte är sant händer likafullt på riktigt.
Yrkesbedragaren George Psalmanzar diktade ihop en obskyr kultur för att stärka sin falska identitet, cirkusentreprenören P. T. Barnum fabricerade fram George Washingtons amma ur en 161-årig slavinna och Baron von Münchhausen, känd via syndromet som bär hans namn, flög på kanonkulor och seglade till månen rakt spagat ut ur verkligheten.
Folk ljög helt enkelt bättre förr och sämre verkar det bli. Den som inte kan ljuga vet heller inte vad sanning är.
Sanningen vinner inget på svartmålning av lögnen
Acceptansen för skrönor innebar när det begav sig tolerans för excentrisk auktoritet. Sällskapslivet höll ömt om utövarna. Allt sådant är utmönstrat. Sanningen förväntas segra om lögnen fördöms, men förgås förmågan att ljuga försvinner likaledes tillitens mekanismer. Den faktaförskingring filosofen Hannah Arendt förknippade med totalitarismens nedbrytning av förnuftet bär på sin egen motsats. Anpassning till schabloner om autenticitet och ärlighet ger i praktiken knäande trovärdighet och försvagad orienteringsförmåga.
Inte minst märks det i politiken och allra mest i TV4:s granskning av Socialdemokraternas dunkla opinionsbildning.
Sossarnas sanning ska bli allas sanning
Utan att tydligt deklarera avsändare har partiets mediebolag Allt i Politiken (AiP) bedrivit omfattande påverkansarbete. Bland meme-konton och diverse pinsamheter har antisemitism förstås slunkit med. Fattas bara annat, farsoten ingår numer i offentlighetens basgarderob.
Särskilt utmärker sig uppslagsverket Politikkollen där osakligt material kamouflerats till neutral kunskap. Syftet är att göra sossarnas sanning till allas sanning. Därför minner inget på hemsidan om dem. Partiet försöker tala om sig i tredje person utan att likt andra tredjepersontalare skåpas ut som tre år gammal, långsittare på hospital eller drabbad av voluminös jaguppfattning.
Andersson vill vara politik noir, men har gått på sanningsmyten och ljuger därför enastående dåligt
Kanske är det därför Magdalena Anderssons försvar av AiP Medias kulissverksamhet leder tanken till Den tredje mannen och rollfiguren Harry Lime, svartabörshajen som i filmklassikern iscensätter sin egen död och gäckar barndomsvännen och protagonisten Holly Martins. Ingenting är vad det förefaller vara och inget har betydelse. En skymningsvärld befolkad av mörksinnade cyniker och manipulation.
Naturligtvis är det idealet. Andersson vill vara politik noir men har gått på sanningsmyten och ljuger därför enastående dåligt. Det är respektlöst. Förakt ligger ömsesidigt i faggorna hos avsändare och mottagare. Minsta kravet på politiker är att de behärskar konsten att ljuga. Problemet är att de flesta saknar för ändamålet nödvändig övertygelse.
Mad, bad and dangerous
Övertygelse, menade Nietzsche, är ett långt större hot mot sanningen än lögnen. Ska vi vilja tro på fantasier måste visshet finnas. 1700-talsskalden Lord Byron excellerade i genren. En av de omvittnat många älskarinnorna beskrev honom som “mad, bad and dangerous”. Herostratisk ryktbar för sina påhittade historier var det ändå levnadssättet som gjorde lögnerna rimliga; på Cambridge bodde han de facto tillsammans med en björn.
Socialdemokraterna har därvidlag ett gott utgångsläge. De agerar häpnadsväckande ofta i paritet med förväntningarna på någon som har en husdjursbjörn hemma. Det har mer med fiktion än något annat att göra.
Politik noir uppstår ur en god berättelse och kravet på uppriktighet står i vägen. Även om människan aldrig mer kommer bli som Barnum och Byron har väljarnas företroende åtskilligt att vinna på att politiker blir bättre lögnare. För som slutsatsen i Fallet lyder är sanning i samma utsträckning som lögn signifikant för en individs erfarenheter och för den han är.
Nästa gång en socialdemokrat tar till orda hörs förhoppningsvis Anton Karas ”The Harry Lime Theme” i andanom.
Se Henrik Jönssons krönika om Socialdemokraternas trollfabrik
