Det sägs ibland att politikens mittpunkt förskjuts allteftersom partier och opinion rör sig i den ena eller andra riktningen. Påståendet är inte mer sant än att cirkulationsplatser flyttar sig beroende på vilket håll bilarna svänger åt. Börjar vi förhandla om mitten underlättas på sin höjd kollisioner mellan ytterligheternas fartdårar. Men det finns också en annan dimension, en dimension som handlar om vem som bildsätter vem.
Den spanske konstnären Pere Borrell del Casos klassiska målning Escaping criticism föreställer en pojke på väg ut genom en tavla. Händerna har ett fast grepp. Ansiktet, samtidigt exalterat och skräckfyllt, är vänt mot något för betraktaren okänt.
Det är motivet som lämnar ramen.
Emotionell omnipotens
Efter långa år i fel ram finns skäl för den etablerade högern att göra detsamma. Aktörer utan ideologisk konsekvens och kärna har redan framgångsrikt börjat legitimera åsikter på emotionell grundval och ersätta substans med kverulans. Snarare än söka erövra tolkningsföreträde till samhällsproblemens art finns borgerlighetens natur och intresse i att skapa en egen ram åt sin bild, fri från vad vi kan kalla emotionellt grundad omnipotens, eller kort och gott EGO. EGO fungerar ungefär som Stålmannens telefonkiosk: Gå i som känslor, kom ut som kunskap.
Ett exempel på förvandlingsnumret bjuds i tidskriften Kvartals Veckopanelen (22/11). I deltagartrion ingår Anne Ramberg och Bo Rothstein. Den förra jurist, den senare statsvetare. Deras främsta sakförståelse torde vila inom respektive fält. Två av de ämnen som avhandlas är risken för en AI-bubbla och klimatmötet COP30.
Nu flödar åsikterna ur juristen och statsvetaren. De känner oro, vill att Sverige ska dra på sig ledartröjan, vara humanitär stormakt.
När AI avhandlas anmäler juristen och statsvetaren robusta reservationer. Området överskrider med marginal deras kompetens. Hur ska de kunna formulera något nyttigt? Nej, det här är för svårt. Fåordighet inträder.
I nästa andetag är klimatfrågan redo för drabbning. Nu flödar åsikterna ur juristen och statsvetaren. De känner oro, vill att Sverige ska dra på sig ledartröjan, vara humanitär stormakt. Ramberg menar att man bara behöver se sig om i världen för bevis – otäcka naturkatastrofer, väder allestädes. Känslorna är många och stora men framställs som absolut kunskap. De tror att de kan eftersom de känner starkt.
Som att tro sig kunna flyga för att man tycker om luft.
Dags att lämna ramen
SVT:s Kulturnyheterna vill inte vara bättre. I redaktören Per Anderssons anmälan av SvD:s Paulina Neudings Igår kväll i Sverige ges författaren etiketten ”radikal högerskribent”. För att inskärpa vanära sägs boken ”gå med röven före in i framtiden”.
Så har den emotionellt grundade omnipotensen än en gång konverterat politiskt ogillande till ett förment kvalitativt omdöme.
Ordningen är inte bara ovederhäftig, den är kognitivt korrupt, den gynnar intressen som vill utmåla fienden som radikal, eller som själv är radikal, och som söker baxa mitten till utkanten för att motivera sin position.
Om vänstern är gränsen för normalitet, legitimitet och anständighet blir allt annat en avvikelse. Som pojken i Escaping criticism borde högern för länge sedan lämnat den ramen.
Klara Klingspor
Se Sverigebilden med gäst Paulina Neuding
