Är människan religiös eftersom Gud inte finns? Jag tror det. Om gudar fanns skulle behovet av dem inte existera.
Låter det cyniskt beror det på David Hume. Enligt dennes lag kan ett bör aldrig härledas från ett är, en slutledning ligger dold i sina inre premisser och faktapåståenden är, vad än världsförbättrarna önskar, inte normativa och således inte tillförlitliga vittnen om hur vi rätt ska agera.
Eftersom Hume själv var filosof föresvävades han inte att gemene man sällan återför verkliga förhållanden till filosofiska uppställningar. Hellre vänder vi på tesen. Dragningen till bör som egentligen är är förefaller lika stark i dagens politiska kamp om vilken ordning som ska råda som någonsin förr. Gång på gång måste vi lära oss att identifiera de föränderliga former som omger ett aldrig utbytt innehåll: trons förförelse.
Omfattande förstörelse
I det bysantinska riket uppstod på 700-talet en strid om bilder senare känd som ikonoklasm. Med hänvisning till det omtvistade bildförbudet i Andra Mosebok 20:4–5 angreps hedniskt inspirerad dyrkan av ikoner och mosaiker. Förstörelsen var lika omfattande som parternas egenmäktiga förtecken. Kejsare och kejsarinnor, påvar och pöbel, alla ville de ha sitt heliga ord med i laget. Konciliet i Nicaea 787 beslöt förvisso om tillåtande förlikning, men konflikten blossade snart upp på nytt. Liksom nu är det svårt att bringa fred i en fejd höljd i tolkningar om hur vördnad bäst uttrycks.
När klimataktivister vandaliserar konstföremål förhåller de sig till relationen mellan är och bör från slutet. Handlingen är sin egen orsak. Matas Mona Lisa med tårta och soppa förväntas opinionen hungra efter revolution. Upplevd kunskap kalkeras till erfarenhet. Kategorier blandas, intryck blir idé. Kombinationen frambringar främmande fantasisaker, som Humes exempel med en ”dygdig häst”.
Sådana är klimataktivisterna som placerar tomater i plytet på van Gogh och potatismos mitt i synen på Monet. De är dygdiga hästar. De uppstår eftersom de inte finns. I den föreställningen ryms också förklaringen till varför just konst attackeras: som representationer för fantasi kan den inte försvinna.
Det kan inte heller övernaturliga gudar. Lagom till jul förra året skruvade Ungdomsbarometern ned Jesus från korset och spikade fast honom som tongivande influerare 2025. För några veckor sedan, lagom till första advent, vederlade i gengäld demografen Martin Kolk ryktet om ungas stigande religiositet.
Aktivister som kastar Campbell på oskattbara målningar utför likafullt ett sakrament, överförbart till nattvard eller dop
Så hur ska vi ha det? I en av Zenons paradoxer hävdas en flygande pil vara stilla eftersom dess rörelse är fast i varje ögonblick. Att vara icketroende är alltså inte synonymt med att vara sekulariserad. Jag vet att gudar inte finns men kan ändå inte förkasta deras närvaro.
Sverige har i åtminstone ett sekel värjt sig mot traditionsbärande tankegods – jordens modernaste land kan inte släpa runt på en mantel av minne, arv och historia, nej bort bort – och i vid mån inte vidgått andlighetens distinkta nygestaltningar, inte tagit dess funktionssätt som makt över individ och grupp på allvar.
Det gör det svårt att upptäcka bekännelsens konturer när dessa manifesteras i annan mall än kyrkans. Aktivister som kastar Campbell på oskattbara målningar utför likafullt ett sakrament, överförbart till nattvard eller dop. Tavlan är altaret. Den bjuder både är och bör för de dygdiga hästar som traktar efter stora skiften, efter att normaltillståndets kontinentalplattor ska kollidera och välta hela skiten över ända, göra tabula rasa, destabilisera grundförutsättningarna. En pandemisk rädsla med pandemisk tjuskraft och pandemisk välsignelse.
Vi måste tro på religionen
”I all beundran ligger en rysning” menade kyrkofadern Augustinus. Människan lockas till tillkortakommandets hybris, hänförs av att mätas och bevisas liten. Där finns auktoritet. Där finns också greppbarheten. Bara mot det man omfattar kan man genmäla. Barfotanunnan Teresa av Ávila beskriver det som ”fullkomlighetens väg”. För filosofen Emmanuel Levinas var mötet ansikte mot ansikte förståelsens fonder. Finns i så fall ett kraftfullare vapen än förbudet att avbilda dem eller täcka deras färg med föda?
Även vi som inte håller oss med gudar måste tro på religionen. Att vara religionsförnekare är bara försumbart förnuftigare än att vägra erkänna de fyra elementen.
Ingen kommer undan elden.
Klara Klingspor
