När medicinen blir en livsstilsfråga

KOLUMN En vitluden äggplanta viskar till mig från kylskåpet. Den har gjort gemensam sak med en Klarna-notis och ett oavslutat lampprojekt i tvättstugan. ”Du ska inte behöva ha det så här”, säger de. ”Det finns en lösning.”

En missad blankett, fem böcker lästa till hälften, påminnelseavgift igen och fortfarande inget maraton sprunget. Det är inte svårt att hitta tecknen, om inte på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så i alla fall på att medicinen skulle förenkla mitt liv.

Åren 2019–2022 ökade förskrivningen av adhd-medicin med 50 procent bland barn och unga, de vuxna ligger inte långt efter. Varannan vän verkar gå på subventionerat tjack eller ta sprutor mot begären, frågan hänger i luften varje gång vi ses – ska inte du också? Det blir ju så mycket lättare, allting.

Jag skulle behöva ljuga för att få tag i grejerna, men inte mycket och inte den sortens lögner man behöver skämmas för. För vi deltar ju alla i samma lopp, att vara den enda som springer odopad är väl onödigt konservativt?

När alla ska optimeras

Förr sa man att adhd-medicin bara fungerade på de som hade adhd. Att adhd var som en medfödd bristsjukdom, att vissas hjärnor hade underskott på just det som amfetaminet innehöll. Om fängelserna var fulla av tjackisar var det bara ett exempel på att medicinen inte nådde tillräckligt många i samhällets undre skikt, eftersom substansen bara funkade på de med denna särskilda brist.

Det var en lögn. Amfetamin funkar på alla. Adhd går inte att se i hjärnan, inte att mäta med något prov. Och adhd-medicinerna är prestationshöjande för alla som tar dem – vilket är anledningen till den aldrig sinande efterfrågan. För det är ju inte så att var femte pojke är direkt sjuk, däremot har det snabbt etablerats en norm om att medicinera bort deras oönskade beteenden, höja dem kemiskt för att uppfylla kraven. Så varför inte höja samtliga, pumpa ut det i kranvattnet? Som regissören Lisa Langseth föreslog i en Expressen-intervju.

Synen på övervikt har förändrats på liknande sätt. För inte så många år sedan fanns en kroppspositiv rörelse som liknade vikt vid hudfärg eller sexuell läggning. Att försöka ”bota” vissa grupper var därför bara avancerad mobbning, eller rent fascisteri.

Nu har semaglutiderna gjort alla smala och Ozempics och Wegovys receptoragonister funkar också på alla – så varför inte distribuera sprutorna brett? Övergödning är orsaken till de flesta problem vården behöver hantera – varför inte skicka ut botemedlet ihop med deklarationsblanketten, eller sticka åt de som ser för hungriga ut redan i skolmatsalen?

Det omedicinerade livet

Jag kommer på mig själv med att leta efter en superbra anledning att inte göra det, hoppas att det ska dyka upp okända biverkningar. Men nej, effektivitetsmässigt har den moderna medicinen lyckats, folk får vad de vill ha, attraktiv anpassning. Snarare är det att gå utan preparaten som är det farliga. De som rawdoggar sina adhd-symtom är de som gör sig skyldiga till brott och övertramp, de som är spruträdda är de som belastar det gemensamma med sina feta kärl.

Jag är frisk, men att leva omedicinerad börjar kännas trotsigt, barnsligt. Som att vägra använda deodorant, vilja föda barn hemma eller jobba med media utan att ha gjort botox. Gör man så? Tänk om all den där obehandlade mänskligheten går ut över omgivningen, är det inte oartigt, rentav fel?

När samhället krävde saker som individen inte kunde ge var det förr en politisk fråga, det var samhällets jobb att bättra sig. Nu är det livsstilsmedicinerna som erbjuder en lösning, det är vår uppgift att ändra oss.

Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).