Vem ska skydda barnen från de vuxna?

KOLUMN Måste vi föreställa oss onda för att vara någotsånär goda?

Varje gång förbud och frihetsinskränkningar hävdas nödvändiga för att skydda barn utgår jag från att något lättvindigt lurt är i görningen. Argumenten för det framdrömt pedofilpreventiva Chat Control utmärkte sig tack vare EU-politikers tekniska enfald men är bara ett exempel i den räliga raden av företeelser som svenskans mest lönndisciplinerande ord sätter stopp för: lämplig och olämplig.

Fallet i Strömstad, där en elvaårig flickas boklån föranledde biblioteket att göra en orosanmälan till socialtjänsten, har blivit flitigt omskrivet. Den på sociala medier omsusade genren dark romance anses inte lämplig och särskilt olämplig är H. D. Carltons Haunting Adeline.

Ingen har hittills förklarat vad som kan hända om ett barn blir varse innehållet? Många har förklarat vad som eventuellt har hänt ett barn som väljer en bok som domineras av sociopatisk manipulation och sexuellt våld. Det har hänvisats till normkritik och samtyckeslag. Diskussionen handlar över huvud taget väldigt mycket om vuxnas förhållningssätt och väldigt lite om barns.

Barnets egen fantasi

Vuxnas erfarenhetsbaserade fantasi behöver inte sätta gränsen för barnets oprövade fantasi. Alla som har haft det minsta med ungar att göra vet att vissa redan som små lockas till skräckfilm medan andra (på goda grunder) är dödsrädda för Alfons Åbergs Mållgan.

Utvecklingen löper inte iklädd tåspets på spänd lina. Den går hit och den går dit. Faller. Kravlar upp igen.

Inget barn tittar på Annabelle mot sin vilja och berättelser som väcker stark olust läggs undan. Barnet ska förstås lotsas, men kan sovra själv. Att vuxna oroas över sexuella skildringars inverkan mer än av detaljerat beskrivna mord emanerar ur att sexualitet är verklighet. Majoriteten vill känna på hur sex går till. Synnerligen få vill känna på hur det är att under grymma former bli bragd om livet. Kontrollförlusten ligger således i potten och tar sig stundtals bisarra former.

I bioaktuella dokumentären The Librarians utgör bibliotekarier måltavla för amerikanska aktivister med religiöst betingad sedlighetshybris och censursopen redo i hyttande nävar. Endast kristet korsmärkta böcker bör finnas tillgängliga för yngre generationer. Som om det inte räckte med överkänsligas triggervarningar. Som om böcker var skadliga. Det verkar man visserligen tro även på våra breddgrader.

När gymnasieläraren och skolfluencern Filippa Mannerheim 2020 föreslog läsläxor över jullovet, något som i många länder är en tradition självklar som tomten, ansågs hon vara ungas värsta fiende.

Kanske var en av belackarna biblioteksanställd. Envetna rykten glunkar om att bibliotekariers motivation inte är kärlek till litteratur. Nej, kåren tycker om att katalogisera. Systematisera. Bringa uppbygglig reda. Det enda jag vet är att alltfler yrkesgruppers tankesätt och målsättningar osar HR-avdelning. Då ligger det nära till hands att överlämna sin självpåtagna rådighet till en myndighet.

Tidens moraliska avstånd

Frånsett förivrade kommunanställda handlar reaktionerna på dark romance om avstånd, om tiden som har passerat sedan ett verks tillkomst. Nog skulle en elvaåring utan påföljd få låna Tusen och en natt, Baudelaires De ondas blommor (1857), Boccaccios Decamerone från det glada 1300-talet, John Clelands Fanny Hill (1748), Leopold von Sacher-Masochs Venus i päls (1870), D. H. Lawrences Lady Chatterleys älskare (1928) och Anne Desclos Berättelsen om O (1954)?

Skulle hon få låna Marquis de Sades Juliette eller De 120 dagarna i Sodom? Jag tvivlar inte på det. Ålderdomlig prosa från ett suddigt förflutet uppfattas inte farlig på det ring-polisen-vis sadomasochistisk eller erotisk förnedringsfiktion författad förra veckan gör.

Tiden distanserar moralen och gör de Sade – som var en problematisk pys – mindre besvärande än dåliga dominansromaner från dagens datum.

Det onda som dömer

”I hans person hyllar man filosofen i bojor”, sade Albert Camus om de Sade, ”den absoluta revoltens förste teoretiker.” Roland Barthes var inte sen att instämma.

Ser man igenom och bortom piskorna, tyranniet och de brottsliga övergreppen tornar en annan siluett upp, en siluett som ställer individ, språk, samhälle och makt inför omoralens rannsakande av allting som någonsin betytt något för människan. Det är det onda som dömer. Läsaren kommer inte undan sina mänskliga gränser när inget och ingen försvarar det goda.

Därför lockar de Sade fortfarande från 1700-talsslott och fängelsecell med ”allt som förstör och sänder människor i graven”. Därför lockar skräckfilm och därför lockar Adeline. Vad kunde vara lämpligare?

Klara Klingspor är kulturjournalist och fri skribent.