Så blev högerpopulism en fråga om smak

KOLUMN Kan inte våra politiska reportrar sin Nietzsche? Det verkar inte bättre.

Att läsa tidningen ett svenskt valår är att läsa om Sverigedemokraterna. Så har det varit sen jag gick i gymnasiet. Nu är jag fyrbarnsmor med amorteringskrav och sjusits-suv. Analytikerna verkar ännu inte ha förstått vad det vi kan kalla den nya högern är. Varför det blivit som det blivit med MAGA-landet, Nigel Farage-öarna eller det mesta av det välmående väst, det verkar för de flesta i tyckeriet fortfarande tycka är obegripligt, precis som det Sölvesborgs-dominerade Sverige ter sig.

Är det inte bara rasism? Jo, lite kanske. På vissa håll en hel del. Främlingsfientlighet har alltid funnits, en förvisso naturlig men rätt svag psykologisk mekanism. Räcker den som heltäckande förklaring till omritningen av den politiska kartan i snudd på varje högutbildad nation? Nja.

Att döda en fjäril

Är Sverigedemokraternas politiska dominans då bara ett tecken på att väljarna är pålästa pragmatiker som delar Jimmies analys? Nja, på det med. De små skillnaderna i sakpolitik mellan SD och de andra partierna förklarar inte de stora känslorna för och emot partiet.

Så vad är grejen med partiet som styr allt i svensk politisk debatt? Okej – vi frågar Friedrich Nietzsche. För eller mot Sverigedemokraterna har alltid varit en moralisk fråga. Och moral är estetiskt, sade Nietzsche. Att slå ihjäl en kackerlacka gör dig till hjälte, att döda en fjäril gör dig till något annat. Vad som är rätt är alltså inte en nyttokalkyl eller en lyckoberäkning, utan beror på känsla.

Eller, om jag får låtsas syssla med pr-rådgivning: för att uppfattas som moraliskt rättfärdig behöver du vara instinktivt tilltalande.

Ja, den nya högerns alla wins beror alltså på smak. God eller dålig, med eller mot – inställningen till högerpopulismen är en estetisk fråga.

En fröjd för ögat

Vissa skulle då fråga hur någon av smakskäl skulle välja Sverigedemokraterna. De lönniga bönderna med för långa chinos, inte är de väl en fröjd för ögat direkt?

Förvisso, men det beror på vad de ställs emot. Där är en kackerlacka som Liberalerna kanske det allra bästa exemplet. För somliga framstår Liberalernas senaste omsvängning lika spykänsloframkallande som rasslandet av uråldriga sexfotingar i köket.

“Jag är stolt!” började Mohamssons svektal, för att sen fortsätta handla om alla sätt hon är både värderingsmässigt nära och personligen glad i att samarbeta närmare med SD.

Fula men äkta

Vad är så äckligt med detta? Inte själva samarbetet, de gamla partiernas strategivelande kring sverigedemokratin är knappast nytt. Det motbjudande är att Mohamsson talar som att hon kan lura väljarna. Innan så låtsades hon som att anti-SD var djupt ristat i hennes själ, nu låtsas hon som motsatsen. Det är låtsandet som är den dåliga smaken, det är vad som kontrasterar SD mot alla de andra partierna. De må vara fula, men de är äkta. Vackert, tycker väljarna.

När Donald Trump i ovala rummet nyligen klappade demokraten Mandani på axeln och sade “just call me a fascist, it’s easier” är det bedårande på samma vis. Säga vad man vill om sakpolitiken eller de oligarkiska tendenserna, det är sättet att tala som byggt the Don som president och den nya högern som politisk kraft. Låter det som att väljarna är ytliga? Kanske är estetik inte så grunt som det sägs.

Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022)