Vad är det för fel på de högutbildade kvinnorna?

KOLUMN På ena bilden syns en kvinna i en liten kontorskub – förtida åldrad med grå hy – ensam och upplyst av datorns blå sken, ett inramat foto av en katt på väggen.

På den andra dansar en kvinna – smärt och rosig, såklart – över en äng, omgiven av blommor och barn, fri och leende.

”Hon gav upp det där, för det här.”

Argumentationen är orättvis, förstås. Självklart var inte allt bra förr och allt deppigt nu, som internetkillarna som fantiserar om ett lättare, ljusare liv verkar tro.

Moral är dock estetiskt, som Nietzsche sa. Vi känner annorlunda inför att slå ihjäl en fjäril än en kackerlacka. Och är det inte något med de högutbildade kvinnorna som känns fel?

Personer som mår sådär

Alltså, jag är en av dem själv. Precis som alla kvinnor jag känner. Likväl, varje gång någon av de högutbildade av honkön närmar sig så är det något som får mig att tänka: ”jaha, här kommer en person som antagligen mår sådär”.

I skolan var det oss de vuxna gav blickar som sa ”det här ska nog gå bra”. Vi ansågs så problemfria att vi sattes bredvid de värsta, som en lugnande inverkan, en psykologisk buffert. Nu, när jag springer in i dem från de fina högskoleprogrammen på stan, berättar de med andan i halsen om sin utbrändhet, sin långtidscovid eller att de numera behöver maxdosen av statligt tjack för att ”klara vardagen”.

För följdfrågor (vänta, du klarade ju juristprogrammet utan adhd-diagnos?) finns inte utrymme, den högutbildade kvinnan är oerhört känslig för att känna sig ifrågasatt. Kanske för att hon aldrig riktigt blivit det. Hon har ju aldrig gjort direkt fel, detta är hon noga med.

Det som varit rätt

Hon har gjort det som varit mest rätt, svårast att kritisera. Därför är det självklart att de, vi, har pluggat. Sedan 70-talet har kvinnor varit i majoritet på högskolan, har högre betyg och slutför oftare. Det verkar vara först efter studierna som något händer, felen uppstår.

Att något haltar syns i statistiken, karriärvägarna går inte så spikrakt upp som man först trodde. Trots könsfördelningen på universiteten forskar män mer och bland professorer är de dubbelt så många som kvinnorna. Av andelen höga chefer i näringslivet är bara en knapp femtedel kvinnor, vilket också är förklaringen till det mesta av (det i folkmun ofta överdrivna) lönegapet. Nobelpristagaren Claudia Goldin har förvisso döpt det extrajobb som redan högavlönade män, och inte kvinnor, vill göra till ”greedy work”. Är det bara brist på girighet som är kvinnans problem? Så sympatiskt!

Med fortplantning att göra

Nä, felen verkar ha med fortplantning att göra. När en dansk studie visar att kvinnors barnafödande går ner med ökad inkomst (medan sambandet är det motsatta för män) låter det inte alls konstigt. Hinner man det ena hinner man inte det andra, och livmodern är inte en jämnt fördelad resurs. Att fyra av fem som är sjukskrivna för utmattning är kvinnor – särskilt högutbildade, med familj – kan ses som tecken i samma riktning.

Högutbildade kvinnor ser sig som moraliska överpresterare, kanske för att de är det. I årtionden har hon gjort det som varit ideologiskt klanderfritt, fattat livsbeslut efter en mall som inte tagit hänsyn till hur många fjärilar som än slås ihjäl på väg mot målet. Hon har gjort det som alla sa var rätt, men vad kostnaden var berättade de aldrig. Inte konstigt om det känns lite fel.

Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).