KOLUMN “Är jag inte manlig?” piper Anders Holmberg. SVT-stjärnan överger sin rikskända skjutjärnskyla för att spela det lilla trollet i en barnsaga.
När ämnet i 30 minuter är maskulinitet bjuds Jan Emanuel in. Programmet väljer att trycka på de båda männen i studions olikhet, den första frågan handlar om vem som skulle vinna i armbrytning.
Alla förstår vinkeln: inomhusmannen i kostym mot den håriga buffeln.
En björn som dansar vals
Jan Emanuels analys, översatt från gymkillesvenska, är att människor mår bättre när de ställs inför problem de kan lösa och lever med en känsla av att ha ett uppdrag, två saker vår senkapitalism inte kan skryta med något överflöd av. Att relationer blir lättare om man uträttar saker på var sitt håll i stället för att kivas om samma hörn i soffan ter sig för mig också sant.
Välfärdskapitalisten och influencern Jan Emanuel marknadsför sin hållning med den sorts udda fysik och extrema konsumtion som killar på internet verkar gilla. Av kroppshyddan och bilarna förstår jag ingenting, vilket inte gör budskapet mindre rimligt. Orimlig blir bara Anders Holmbergs småskrattande misstro. Som om SVT-mannen är normalitetens och neutralitetens ögon, som omvi, tittarna och Anders, tillsammans tittar på en björn som dansar vals. Att Holmberg själv skulle kunna vara björnen verkar aldrig ha slagit honom.
Det förbjudna
“Finns det en lockelse i det förbjudna?” flämtar programledarmannen Martin Wicklin i Söndagsintervjun i P1.
När Karl-Ove Knausgård medverkar i formatet blir stämningen märklig. Sedan åratal har Wicklin mjölkat förenklat mörker, försökt att förvandla radion till ett medialt terapirum. Några korta anekdoter ska förklara livsgärningar och i hela det som kallas drivkraften, mellan uppväxt och verk, bakgrund och utfall, pregas följaktligen alltid ett “därför” in."
När Karl-Ove Knausgård medverkar i formatet blir stämningen märklig
När Wicklin ställer sina frågor tystnar Knausgård. För när Wicklin pratar om “det förbjudna” gör han det som om det verkligen var förbjudet, som om det intressanta i ämnena enbart befinner sig på andra sidan av vad han själv uppfattar som konsensus.
Som om det inte fanns någon sanning, bara en allmän uppfattning. Inga riktiga personer, bara mer eller mindre gångbara stories.
Att spela dum
Jag inser att det är journalistens jobb att fråga, jag gör det själv ibland. Att spela dum kan vara ett verktyg för att få människan mitt emot, objektet, att förklara sig. Det underliga med public services programledarmän är att de förmedlar sin snäva horisont som den mest verkliga, att deras egna gemensamma fördomar är publikens utgångspunkt.
Kanske är exotifieringen ett sätt att höja gästen, dramatisera, skapa klickiga kontraster. Kanske är det bara fåfängan som vinner över nyfikenheten, journalistens viktigaste drag. För även om man tvingats förstå att synsätten är fler än man tidigare låtsats finns fortfarande rädslan att förknippas med det konstiga. De konstiga – människorna.
Anna Björklund är skribent, poddare och författare till "Kvinnomanualen" (Bazar förlag, 2022).
