KOLUMN Jag swishar 42 kronor, porto inkluderat, till en hippietant. Jag har inte träffat henne men kan, precis som ni, föreställa mig vilken sorts tant det handlar om. Osminkad i fiskartröja är hon en moralisk hjälte för vissa, ett proggigt rött skynke för andra. Hon ser till att mina fröer av bifftomat, frilandspaprika och den citronsmakande chilin Hot lemon dyker upp i tjusigt vikt tidningspapper – så kallade Linnébrev – i min brevlåda samma vecka.
Hon gör det knappast för profiten.
Vigsel på McDonalds
Maten är en livsstilsmarkör – inte bara för präktiga, halvunga kvinnor som jag. Jag vet gubbar som aldrig skulle köpa ekologisk mjölk även om priset var på öret detsamma, det går emot ett folkligt ideal som aldrig riktigt har formulerats. Jag känner dem som gift sig på McDonalds för att visa att de inte är sådana som gör sig till.
Populära politiker har alltid en slang ultraprocessade animalier i hand, Åkesson trumfar som vanligt alla med att berätta att han aldrig skulle käka något från havet. Och då ska vi inte prata om jägarna, veganerna eller oss med skafferiet fullt av stinkande mjölksyrningskrus och japanska inomhuskomposter.
Mat berättar vilka vi är, kosten en kanvas där vi målar bilden av oss själva. Att tvingas ändra sitt ätande känns därför som ett övergrepp – fråga vilken januaribantare som helst.
Och konstgödslet? Jo, det måste också köpas in från andra länder, till 100%. Annars blir det ingen mat av den typ som saluförs som “svensk”.
Samtidigt måste människan göra just det, ändra vad hon stoppar i sig. Sjukdomsstatistiken visar det hos konsumenterna, dokumentären Kriget om fröerna (SVT, 2026) visar det för producenterna.
Utsädet till maten vi äter kallas F1-hybrider, sorter skapade i labb av ett fåtal multinationella företag. I det gamla jordbruket sparade bönderna så klart sitt eget frö – säg, 4% av veteskörden – för att så nästa år. Detta går inte att göra med F1-fröerna, som förutom att vara mycket mindre resilienta, och sämre anpassade till sin växtplats än de lokala grödorna, är beroende av att odlas med konstgödsel och pesticider. Och för varje skörd måste nytt utsäde importeras.
Och konstgödslet? Jo, det måste också köpas in från andra länder, till 100%. Annars blir det ingen mat av den typ som saluförs som “svensk”.
Gårdsbutiker är inte beredskap
Sveriges matberedskap är alltså nära noll. Vore det inte för den enorma importen hängde matförsörjningen på några schmucka proggare i fiskartröjor. De som odlar för annat än profiten – för profiten i det småskaliga, långsiktiga odlandet har politiska beslut tagit bort. Aj.
Bönder och beredskap är ord som återkommer i debatten. Visst är politikerna bra på att fotas framför snygga fält. Tyvärr räcker inte en handfull gulliga gindestillerier när krisen och kriget kommer – ens om de har en jättetrevlig gårdsbutik.
Den svenska högern behöver därför göra något som kommer kännas lika naturvidrigt för grillkingarna i Täby som för dem som äter lunch på OKQ8: förstå att trygghet inte bara byggs med bomber och fängelser. De behöver lägga ifrån sig korven och gå en hippie till mötes.
Anna Björklund
Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).
