KOLUMN Miraklet sker! Krystvärkarna rullar genom kroppen och den sista delen av barnet slinker ut märkligt lätt. All smärta upphör genast. Änglasång, silverbjällror och det sjukaste hormonpåslag en människa kan uppleva. Barnet är här!
Veckorna efter förlossning är en skör tid, biologin är sträng mot den unga mamman. Evolutionen vill att hon ska veta: livet eller döden hänger på henne. Ansvaret vibrerar i luften, hon är alltid ensam och aldrig ensam, det är en enorm gåva och en vansinnig chock att vara så viktig för någon så försvarslös. Hon ler och gråter, gråter och ler.
Barnet behöver akta på sig
När Socialstyrelsen nu “ser över” sina rekommendationer om samsovning med spädbarn låter det som en liten sak, i själva verket är det historiskt för däggdjuret människa i Sverige.
Något av det första som skett när en kvinna blivit mor har nämligen varit att en vit rock lutat sig över henne och myndigt förklarat att barnet – ja, det som nyss levde inuti hennes kropp – behöver akta på sig. Det ska lära sig sova i en egen säng, eller åtminstone på säkert avstånd från sin moder. Annars riskeras något som kallas plötslig spädbarnsdöd, säger vetenskapens anonyma ansikte till de skräckslagna föräldrarna, ett begrepp som bara genom att yttras skickar stressgraden till nya rekordnivåer.
Det första jag fick lära mig som förälder var att jag inte fick sova tillsammans med mitt barn. Det andra var att det var omöjligt att sova isär. Det är inte många saker bebisar bryr sig om, men sin mammas kropp är absolut en av dem. Jag sattes i den situation som fått generationer att prata om att ha en bebis som en skrikande mardröm.
Jag började ljuga för barnavården, ducka myndigheterna och utgå från att den etablerade sanningen inte var till för oss
Jag tvingades dit desperados alltid hamnar – de ljusskygga delarna av internet. Hälften av väljarna uppger sig vara rädda för att vilseledande information sprids där, ändå är det in i detta dunkel man går när något är viktigt på riktigt.
På småtimmarna (när jag inte vågade blunda, av rädsla att råka mörda mitt barn) låg jag med nosen dränkt i blått sken och bad om tillträde till den tysta motståndsrörelsens grupper. Jag lärde mig att rekommendationerna inte alls baserats på stabil vetenskap, att de ohyggliga fallen av det som benämns plötslig spädbarnsdöd inte har amning eller närhet som riskfaktorer – utan tunga mediciner, beroenden och kraftig övervikt. Jag förstod att myndigheten gjort unga familjers ömtåligaste månader fruktansvärda av skäl som är högst godtyckliga.
Auktoriteterna får fel
Jag började ljuga för barnavården, ducka myndigheterna och utgå från att den etablerade sanningen inte var till för oss. Så fick familjen ro, började sova gott.
Många är ängsliga för att informationen online vilseleder. Bland oss som är uppvuxna på internet finns grund för ytterligare en oro – att vi har sett de stränga auktoriteterna få fel i realtid, lite för ofta. När den officiella versionen verkat förnuftsvidrig har nättrollen, mörkermännen och foliehattarna på internet ryckt ut och rört till och gjort upp, sabbat och skadat – och hjälpt. De hade rätt om samsovningen med bebisar – om vad mer?
Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).
